Clara Henry: Jag skäms över att vara vädur

Clara Henry är veckans profil

Sedan succén på Youtube har Clara Henry skrivit böcker, hörts i egna poddar och programlett ett av Sveriges största underhållningsprogram.

Nu berättar hon om kärleken till att springa långsamt, att känna sig som en bluff och varför träningen inte ger henne några känslor.

48 timmar har passerat sedan Clara Henry gick i mål efter en 16 mil lång löptur som tog henne från Ölands södra till norra udde. Sammanlagt sprang hon och vännen Max Pisano 36 timmar för att samla in pengar till UNHCR och de behövande i Ukraina. Nu tar hon igen sig hemma i Stockholm.

– Man går igenom väldigt många olika känslor under en sådan löptur, både fysisk och emotionellt, säger hon. Det har varit roligt och spännande, men också sorgligt och smärtsamt. Jag tror att de flesta som springer så långa distanser förr eller senare hamnar i en ganska djup dipp.

När inträffade din?

– Efter 120 km när jag insåg att det var väldigt långt kvar. Jag hade ont i en fot och kunde inte springa, att gå en maratondistans tar väldigt lång tid. Då blev jag bara så otroligt sorgsen. Det låter kanske konstigt, men jag hamnade på en mörk plats. Jag tog mig ur det genom att sova tio minuter, äta mat och dricka något med koffein. Vips så var det lättare.

Clara Henry slog igenom med sin Youtube-kanal där hon fick en följarskara på nära en halv miljon människor. Sedan dess har hon skrivit böcker, varit programledare för Melodifestivalen och lett sin egen talkshow. Under inspelningen av SVT-serien ”Du klarar mer än du tror” (2020) upptäckte hon ultralöpning.

– Jag hade inte tränat särskilt mycket tidigare och programmet gick ut på att jag skulle pressa mig till mina yttersta gränser. En av utmaningarna var att springa sex mil och efter det kom jag i kontakt med ultralöpning, en träningsform där man springer både längre och långsammare än ett maraton. Efter tv-inspelningen började jag träna det.

Vad var det du föll för?

– Tempot. Jag är inte bra på att springa snabbt, men jag upptäckte att jag är bra på att springa långsamt. Det handlar om uthållighet, pannben och mental träning. Man tar hänsyn till kost och sömn och bygger en hållbar kropp. Jag gillar att springa långt och kort men alltid långsamt.

Hon tystnar.

– Jag tycker att det blir kravlöst på ett annat sätt. Det är meditativt och lugnande, väldigt avstressade. Samtidigt är det konditionsträning med alla fysiska fördelar som annan träning ger. Det är galet att jag upptäckt den långsamma löpningen som vuxen, men jag har varit indoktrinerad hela mitt liv att man måste springa fort. Jag önskar att jag upptäckt det tidigare, haha.

Det känns som att du går all in med allt du gör, när du nu börjar med löpning är det såklart ultralöpning.

– Det finns nog en sanning i det, men den sanningen är kanske större om man ser mig utifrån. Själv känner jag sällan att jag är bra på någonting. Jag har aldrig haft en hobby där jag känt att detta är jag bra på. Ultralöpning är första gången som jag hittat något som jag faktiskt känner att jag är duktig på. Man tänker att alla kan väl sticka ut och springa 100 km, det är bara att fortsätta, men det är svårare än man tror. Folk ger upp. Ja, men då kanske jag är en sådan som inte ger upp?

Fyller träningen någon mental hälsofunktion för dig?

– Ja, jättemycket. Jag började träna löpning under pandemin och det passade väldigt bra. Jag mådde dåligt av att inte kunna träffa folk eller vara nära andra människor, då var det en skön distraktion att gå ut och springa en runda. I början märkte jag en jättestor skillnad: all mat smakade godare, man var hungrig hela tiden, man somnade snabbare och man kände sig friskare.

Vad gör du när du mår riktigt dåligt?

– Då gråter jag en skvätt och sedan tittar jag på något på Netflix där jag inte behöver tänka. Kanske New Girl. Jag kanske skriver lite också, det är skönt att skriva om sina känslor när man mår dåligt.

Hjälper träningen i det kreativa?

– Inte för mig. Träning ger inga känslor, det tar bort känslor. Det lugnar mig och gör mig tillfreds och sänker stressen. Jag hamnar i ett mentalt läge där jag slutar tänka helt.

Har du bra självförtroende?

– Ja, självförtroende har jag alltid haft. Men det är svårare att tycka om sig som person utan prestationer. På så vis kan det vara kontraproduktivt att ha gott självförtroende. Jag vet att jag är kapabel att klara saker, jag är duktig på mitt jobb och på långlöpning och på att skriva. Men vad är jag värd utan prestationerna? Jag har svårt att skilja prestationen från mitt eget värde.

Du nämnde någonstans att du kan ha bedragarsyndrom och känna dig som en bluff.

– Jag tror att skitmånga går runt och känner att de bara låtsas. Jag kan ha bedragarsyndrom och tänka: vem var det som lät mig få det här jobbet? Jag kan ju ingenting om det jag ska göra nu. Jag kommer ihåg när jag skulle gästa ”Allsång på Skansen” och tänkte: Vad jag gör här? Vem har gett mig tillträde till den här scenen?

Hon skrattar.

– Jag har börjat skådespela på senare år och då kände jag likadant i början. När ska de fatta att jag inte vet vad jag gör? När ska de förstå att jag inte ha en aning om hur jag rör mitt ansikte? Haha.

Din bästa sida?

– Oh, jag som har så många bra sidor! Jag är framförallt glad och optimistisk. Mina dåliga sidor är väl att jag inte är så stresstålig, jag fungerar inte under stress, då blir jag otrevlig, tappar saker och kan inte tänka klart.

Hur får du ihop livspusslet?

– Det är väldigt lätt när man är frilansare och duktig på att tacka nej till jobb. Sedan har jag förmånen att kunna tacka nej till jobb. Så livspusslet är inte ett problem för mig. Jag har inga barn, jag bor i singelhushåll, jag gör vad fan jag vill.

Bästa hudvårdstipset?

– Jag skaffade en sådan ”pimple popper” när jag var i Japan, man kan naturligtvis köpa den i Sverige också. De är toppen, framförallt när man har finnar på ryggen som man inte kommer åt själv. Det är som en pincett fast längre, tänk som en ryggkliare fast med ett litet verktyg. Den når överallt.

Vilket stjärntecken är du och stämmer det överens med din person?

– Jag är vädur och jag skäms över att vara vädur. Vädurar är impulsiva och det är inte jag. Jag hatar att vara det och älskar att planera. Sedan har vädurar aggressionsproblem och det önskar jag att jag hade mer av. Jag blir aldrig arg, istället blir jag tyst och ledsen. Vädurar är också bossiga och tycker om att stå i centrum, jag tycker om när andra säger till mig vad jag ska göra. Mitt stjärntecken stämmer inte alls överens med mig.

Hur hittar du vardagsglädje?

– Jag hittar den genom att äta god mat, särskilt sånt som min tjej lagar till mig. Igår trodde jag att vi skulle äta typ tacos och så kom jag hem och det luktade så gott och hon hade gjort vårrullar med någon tofublandning. Det är så jäkla lyxigt att ha någon som lagar mat åt en.

Hur uppmärksammar du Prideveckan?

– Inte alls, tyvärr, eftersom jag sänder morgonradio och är svintrött på grund av detta.

Råd till dig själv som 18-åring?

– Man får springa långsamt! ”Googla ultralöpning”, det hade varit mitt råd. Samtidigt: jag var 18 år och naiv, det fick mig att bli den som jag är idag och jag trivs bra med den jag är. Jag hade inte gett några råd, jag hade gått i alla fällorna en gång till.