Anthony Yigit: Jag kräktes för sista gången – i åtta år

Anthonys liv handlade om mat och vikt.

Kräkningar var ett sätt att hantera ångesten.

Varje gång skulle bli den sista. Det tog åtta år.

– Jag kände mig odisciplinerad, ful, tjock och äcklig. Och då kände jag att jag måste få ut det. Jag måste spy, säger proffsboxaren Anthony Yigit, 30.

Det är sen eftermiddag i Sverige och tidig morgon i Miami där svenske proffsboxaren Anthony Yigit nu bor. Han syntes nyligen i SVT:s dokumentärserie ”Ätstört” där han berättade om sin bulimi. I slutet av serien la han boxningshandskarna på hyllan för att ägna sig åt skådespeleri i stället. Men nu är han tillbaka i ringen och satsar på att ha världsmästartiteln inom två, tre år.

– Jag ville ge boxningen en äkta chans. Jag vill känna att jag har gett allt. Då kan jag känna mig nöjd sen och då kan jag fortsätta att göra något annat.

”Jag är frisk och fri”

Han har precis kommit tillbaka till Miami efter att ha varit i Colombia för två matcher. Han slog ut sina motståndare direkt.

– Jag hade ju gått ut med att jag var klar med boxningen. När jag bestämde mig för att börja satsa igen fick jag börja om lite från början. Nu är jag tillbaka i USA och har bevisat att jag fortfarande hör hemma på världstoppen så nu börjar vi förhandla om de stora matcherna.

Flickvännen Elin Härkönen är och hälsar på Anthony. De har passat på att äta tacos och donuts. Men i dag börjar Anthony banta inför matchen i juni. Att äta tacos och munkar hade för ett år sedan gett honom ångest. Men saker har förändrats.

– Jag är frisk och fri från min ätstörning. Innan handlade hela mitt liv bara om kost och ångest kring kost. I dag är det inte så. I går passade jag på med min flickvän att äta allt jag kunde äta och det kan jag göra nu med gott samvete, jag får inte ångest över det.

Fick ångest av glass

Allt började när Anthony flyttade till Tyskland 2013. Han var tvungen att hålla sig till strikta dieter inför sina matcher och kände sig ensam.

– Jag åt glass och fick ångest över det. Jag kände skuld och tänkte ”fan, jag skulle inte ätit den här glassen, jag måste ju banta för att prestera på matchen”. Jag kände mig odisciplinerad, ful, tjock och äcklig. Och då kände jag att jag måste få ut det. Jag måste spy.

Kräkningarna blev ett sätt för Anthony att hantera sin ångest. Han hamnade i en ond cirkel av bantning, hetsätande och kräkningar.

– Jag bantade, sen försökte jag äta i lagom mängd men det blev aldrig så utan att det blev att jag åt lite först, sen fick jag ångest och då åt jag mycket och sen hetsåt jag jättemycket. Sen kände jag ångest för det och då spydde jag. Det hjälper inte men det handlade om att kontrollera maten och mitt beteende och det blev väl en falsk trygghet.

”Förtjänade att spy”

Men känslan när han hade spytt var inte trygg.

– Jag kände mig misslyckad och äcklig efteråt. Det blev inte bättre, det blev värre. Men samtidigt var jag så rädd för kalorierna och maten och kände mig så misslyckad för att jag inte klarade av att hålla min diet. Jag kände jag att jag förtjänade att spy upp min mat. Att jag förtjänade att skada mig själv. Och det var inte bara att jag spydde. Jag skrek på mig själv framför spegeln och jag örfilade mig själv.

Tankarna kretsade hela tiden kring mat och vikt.

– Jag tänkte alltid på hur svullen jag var. Jag vågade inte väga mig men jag gissade hela tiden på vad jag kanske vägde.

Anthony försökte sluta. Varje gång han kräkts sa han till sig själv att det var den sista gången. Men den sista gången pågick under åtta år. Räddningen för Anthony blev att berätta om det. År 2020 berättade han om sin bulimi i tidningar och i tv-soffor. Det gjorde att han kunde distansera sig från ätstörningen, ta udden av den. Ett par månader senare, på nyårsafton, bestämde han sig för att sluta på riktigt.

– Jag har alltid varit en allt eller inget-människa. Ska jag göra något måste jag göra det till hundra procent annars gör jag det inte. Det är på gott och ont. Jag tror att det är det som gjort att jag fått ätstörningen. Ska jag banta så bantar jag och äter jag så äter jag. Jag kunde inte njuta av en kaka utan då måste det bli alla kakor. Så när jag bestämde mig för att bli frisk bestämde jag mig för att sluta. Skulle jag falla tillbaka en gång hade det inte gått.

Nära att falla tillbaka

Men det gjorde det. Anthony blev frisk. Men det var inte lätt. Och att bara bestämma sig är inget han rekommenderar. Många behöver professionell hjälp för att bli fria från sina ätstörningar.

– Jag var nära att falla tillbaka många gånger. Jag hatade mig själv och kände att det var undergången för mig. Men dagen efter kunde jag vakna upp och känna att det var en ny dag. Jag kunde fortsätta kämpa. Jag blev inte tjock och det var inte hela världen. Ju fler sådana gånger det blev ju lättare blev det. Till sist försvann den där ångesten.

– Min kropp sa inte längre till mig att ”det här är farligt, du får inte äta det där nu måste du spy”. Jag lärde mig själv att det inte gör någonting. Så en dag så märkte jag att jag kan gå och käka en burgare utan att jag också behövde köpa pommes och sen glass och sen choklad. Jag kunde njuta av bara en hamburgare. Då kände jag att jag är inte bara var frisk, jag var också fri.

Att prata om det var en stor del i att Anthony blev frisk. Det gjorde även att han upptäckte att han var långt ifrån ensam.

– Jag hade inte kunnat bestämma mig på nyår för att sluta om jag inte hade sagt det här till någon utan bara hållit det för mig själv. Då hade det varit mycket svårare. Stödet jag fick när jag kom ut med det hjälpte mig något så enormt. Men jag blev väldigt ledsen över att inse att ätstörningar är så utbrett. Jag som var i det fattade inte ens själv att det var ett så stort problem.

Nyckeln var att prata om det

Mängder av människor hörde av sig och berättade att de hade samma problem.

– Det är jättemånga som vågar öppna upp sig för mig och säga att de också lider av det och då är man inte ensam. Det ger oss styrka och därför tycker jag att det är viktigt att prata om det. Jag trodde jag var ensam i det här. Jag kände sådan skam. Och det var aldrig min mening att bli något språkrör för ätstörningar. Jag kan ju inget om det egentligen. Men jag berättar min historia.

Att ätstörningen är något som sitter i hjärnan tycker Anthony är viktigt att poängtera. Och det kan vara svårt för de som aldrig upplevt det att förstå.

– Du kan inte säga till en ätstörd person att ”du behöver inte äta så mycket, du behöver inte spy”. Du kan inte säga till någon med anorexia att ”bara äta”. Det går inte . Det är som att går till en cancersjuk och säga ”ha inte cancer”. Det funkar inte så, du måste bli frisk från det. Det sitter i huvudet. Nyckeln för mig var att prata om det. Jag trodde inte på det själv men jag började prata om det och av någon anledning fungerade det.

Här kan du söka hjälp för ätstörningar

• Boka en tid på din vårdcentral eller på en psykiatrisk mottagning. Är du under 25 år kan du även vända dig till en ungdomsmottagning.
• Flera regioner har även specialistmottagningar för ätstörningar. Hit kan man skriva en egenremiss. Sedan kallas man för en utredning där mottagningen tar reda på om du lider av en ätstörning och hur den bör behandlas.
• Ring 1177 här kan du få hjälp med var du kan söka vård i din region.