Vi söker hjälp och går därifrån med ett piller

Erika Kits Gölevik om antidepressiva läkemedel

Jag är inte emot medicin.

Jag bara undrar om det är meningen att vi ska trycka bort smärtan – igen.

Vi blandar ihop fixa dig, med att finnas där för dig.

"Själen vill läka alla skrymslen och vrån till slut".

Han tystnar, som för att låta orden landa. Känna, erkänna och godkänna att inte ens han – han som var andras klippa, som hade mediterat sig genom själsliga krigszoner så många gånger tidigare. Inte ens han, kunde surfa ett helt liv ovanpå smärtan som kommer med vara människa.

Depression, 1 portion

• En individ
• Sorg
• Rädsla
• Smärta
• Förvirring
• Yvig glädje
• Ovälkommen lust
• Högljudd upprymdhet

Placera individen i ett liv, fyll den med samtliga ingredienser pö om pö och låt koka under lock. Krydda med rädsla, skam och prestationsångest.

Ordet depression kommer av latinens depre´ssio som betyder nedtryckande, att trycka ner. Ponera att det är precis vad depression handlar om: Sorg, rädsla, ilska. Kanske också för yvig glädje, lust, och upprymdhet. Skam och smärta. Som svalts. Tryckts ner. Gång på gång. I ett helt liv.

Tills det inte går längre. Tills själen är full och allt rinner över.  Då plötsligt drunknar vi i våra känslor och varje tanke blir som en hal tvål, omöjlig att få fatt på. Hjärtat skriar öronbedövande och kroppen bär på en konstant känsla av oro. Vi vaknar på natten och griper efter förnuftet men misslyckas. Till slut kapitulerar vårt inre och hela systemet skriker: HJÄLP MIG i fullkomlig panik. 

Så vi söker hjälp. Sargade, kantstötta och livrädda kommer vi till doktorn med ett inre som efter årtionden av nedtryckta känslor håller på att spricka. 

Och ... går därifrån med ett piller som ska d ä m p a smärtan!!! När det vi begravt i ett helt liv äntligen har hittat ett lufthål ska det alltså tryckas ner igen. Tanken på det gör mig galen! Det är ju som att be en magsjuk människa som vill kräkas att svälja. 

Nej, jag är inte läkare. Ja, jag vet att många blir hjälpta av medicin. Bra! Det här är inte en text som vill ifrågasätta det. Men i ett Sverige där var åttonde vuxen äter antidepressiva läkemedel och i en värld där WHO befarar att depressioner inom några år kommer skapa en större global sjukdomsbörda än någon annan sjukdom* anser jag att det ligger i vårt gemensamma ansvar att åtminstone ställa oss själva frågan om det är individerna som ska fixas till, eller kontexten vi lever i.

"Jag önskar att någon hade sagt om och om igen att det inte var något allvarligt kemiskt fel med mig. Tänk om någon hade förstått att det jag behövde var otvungen och kärleksfull närhet. Jag behövde bli hållen för att få hjälp att känna kroppen, precis som vi lugnar ett barn som är rädd och ledsen. Få vila i känslan av att det finns tid och en trygg famn. Att jag är värdefull."

Precis som vi lugnar ett barn som är rädd och ledsen.

Jag tror att svaret på ett av grundproblemen ligger någonstans i den meningen. Vi ser på en människas liv ur ett linjärt perspektiv: Vi åldras och lämnar tankar, behov och känslor bakom oss i samma takt som vi möter framtiden. Tänk om vi i stället skulle se på en människas liv som ett träd och räkna årsringar i stället för rynkor. Då skulle vi förstå att barnet i oss alltid finns kvar, och med det – behovet av fysisk närhet, omtanke och omsorg.

Gå några årsringar in i dig och se på världen ur ditt inre barns perspektiv en stund. Kan det, sett från horisonten, vara så att en anledning till att psykisk ohälsa ökar är så enkel som att vi har förlorat varandra i jakten på det perfekta systemet? Storebror ser dig och förväntas vara den som har det yttersta ansvaret för dig från att du börjar på förskolan tills du dör. Jag vet att jag målar världen i svartvitt när jag skriver så, men det är värt att fundera på om en övertro på systemet faktiskt bidrar till ökad misstro till varandra.

Tänk om det är så att vi varken törs be om hjälp eller erbjuda den (”man ska ju inte lägga sig i”). Kan sanningen till och med vara så osmickrande som att vår empati för andra minskar i samma takt som vi känner oss obehövda. Att vi helt enkelt glömmer bort hur skön den tillit som bor i de sårbara orden "jag behöver dig" är att både få och ge, eftersom vi i samma stund som de uttalas befriar varandra från illusionen att var man är sin egen dräng och istället förenas i kärlek.

Tänk om det vi behöver mest av allt inte är bättre sjukvård utan trygghet och gemenskap! Det kan ingen vårdreform i världen skapa. Men vi kan!

Jag tror att vi ofta blandar ihop fixa med finnas. Jag behöver inte fixa dig och dina problem, utan finnas där med dig och dina problem. Det bästa sättet att läka ett nervsystem är en annan människas nervsystem. Vi kan reglera varandra – med närhet!

Snälla kom nära!

*Källa, Depphjärnan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra, av Anders Hansen

Lyssna och titta mer om relationer psykisk hälsa:

Revolutionskvarten: Diagnoser, en inkörsport till att få hjälp med psykiatriker Jörgen Herlofsson

Revolutionskvarten: Från depression till hälsa med dans med Anna Duberg

Revolutionskvarten: Forskningen bakom dans för hälsa med Anna Duberg