”Mina svärföräldrar förstörde bebisbubblan”
Mejlskrivaren fick en jobbig start med sin bebis. Hur ska hon unna förlåta sina svärföräldrar och svägerskor?
Psykolog Suzan Mobarke Hall från Mindler ger råd och svarar på läsarnas frågor om psykisk hälsa.
Läsarfråga
Hej!
Jag fick mitt första barn förra året. Förlossningen gick bra men första tiden efter blev som ett trauma för mig. Jag och min partner var bara på BB en natt och när vi kom till bilen efter BB så ville sambon åka till sina föräldrar. Problemet var bara att många var där och väntade på oss och jag hade inte ens duschat efter att jag fött, så jag fick stressa hem och sedan till svärföräldrarna. Dagen efter skulle svärmor bjuda på mat men återigen var cirka 15 personer där och alla skulle hålla min nyfödda bebis. Jag fick inte amma ifred och det var folk överallt och ingen visade förståelse för att jag nyss fött. Mina svägerskor la sig i allt jag gjorde med bebisen. Amningen gick åt helvete. Jag blev stressad och deprimerad och vill inte träffa dem. Min sambo förstod inte att "man" kanske behöver vila och "bonda" med bebisen efter att "man" fött. Hur ska jag förlåta dem? Har daglig ångest och dåliga minnen.
Psykologen Suzan Mobarke Hall svarar
Hej
Vad tråkigt att höra att den första tiden med ditt barn kantades av stress och nedstämdhet. Jag förstår att du reagerade som du gjorde. Att få barn är en livsomvälvande situation som tar tid att landa i. Det kan kännas tungt och snopet att inte få möjlighet att återhämta sig efter en förlossning och att så smått börja knyta an till bebisen.
Det låter som att du, din sambo, svärmor och den övriga släkten hade olika förväntningar efter förlossningen och att de förväntningarna krockade med varandra. När vi blir överrumplade i stunden kan det vara svårt att stå upp för oss själva. Istället är det lätt att vi står som handfallna eller går emot det vi egentligen vill göra.
Du tycks också ha påverkats av dina egna måsten och borden. Du skriver att du tänkte att du var tvungen att vara med när svärmor bjöd över släktingar. Press och pliktkänslor drabbar oss alla, och adderar ofta till vår stress.
Förlåtelse är en process
Du frågar hur du ska kunna förlåta släktingarna för det som hände. Det är en viktig fråga du ställer. Forskning visar nämligen att förlåtelse kan vara betydelsefullt för vårt välmående. Att inte förlåta någon hänger ofta samman med nedstämdhet och ångest. Att förlåta någon tar däremot ofta tid och föregås många gånger av chock och ilska. När man tampas med att förlåta någon är det viktigt att påminna sig om – och acceptera – att det är en process.
Förlåtelse kan innebära olika saker, så börja med att fråga dig själv vad förlåtelse innebär för dig i just det här sammanhanget. Det kan till exempel handla om att acceptera det som inträffade istället för att fokusera på vad som borde eller kunde ha hänt. Förlåtelse kan också handla om att skapa förståelse för varför dina släktingar gjorde som de gjorde, och på så sätt få en mer balanserad bild av det som hände. Det kan också innebära att du fokuserar på nuet snarare än på det förgångna. Förlåtelse kan också handla om att släppa taget om ilska, bitterhet eller tankar om hämnd.
Det som är gemensamt för de här exemplen är att alla syftar till att du medvetet förändrar ditt förhållningssätt. Ofta är det lättare att ändra sin egen inställning snarare än att ändra på någon annan eller kräva en ursäkt, även om man tycker att man förtjänar det sistnämnda.
Du skriver att din sambo inte förstod att det kan vara viktigt att vila och knyta an till bebisen. Mitt förslag är att du pratar med din sambo igen. Beskriv hur du upplevde de första dagarna och på vilka sätt du fortfarande besväras av det som hände. Utgå ifrån din egen upplevelse och beskriv dina känslor. Föreslå också vilken typ av förändring du skulle vilja se och beskriv vad den förändringen skulle innebära i konkreta beteenden. Kanske handlar det om att ni berättar för varandra vilka behov ni har, var era gränser går och därefter skapar en gemensam plan för hur ni kan stötta varandra framåt.
Det kan också vara värt att prata med din svärmor eller svägerskor för att få en bättre förståelse för varför de agerade som de gjorde. Kanske agerade de all välmening och och utifrån vad de själva hade önskat i en liknande situation? Att prata kommer inte att ändra på det som faktiskt hände, men det kan hjälpa er att förstå varandras perspektiv bättre och hjälpa er att skapa rimliga förväntningar framöver.
Det är lätt hänt att fastna i sådant vi har svårt att förlåta. Risken med det är att vi blir kvar i det förflutna. Det hindrar oss från att fokusera på nuet och framtiden, och vad vi själva kan göra för att undvika att hamna i en liknande situation igen.
Acceptera dina upplevelser
I stunder när minnena kommer över dig och du känner ångest kan det vara bra träna dig på att acceptera dina upplevelser som de är, utan att värdera dem. Det innebär att du varken skjuter ifrån dig dina upplevelser och inte heller fördjupar dig i dem. Observera dina minnesbilder och tankar (svärmor som håller din bebis), vad som händer i kroppen (tryck över bröstet, svårt att andas) och vilka känslor som uppstår (irritation, nedstämdhet). Att låta våra inre upplevelser komma och gå på det här viset kan göra att vi inte blir lika upptagna vid dem och hjälper oss att fokusera på nuet.
Det kan också vara viktigt att rikta din blick mot vad du kan göra här och nu. Formulera för dig själv var dina gränser går, både vad gäller dig själv och ditt barn. Det kan till exempel handla om när och hur ofta du vill träffa släktingar eller vilka som får sitta barnvakt.
När relevanta situationer uppstår är det viktigt att också berätta för andra vilka behov du har och var dina gränser går. Detta är inte helt lätt och kan ibland innebära att du måste gå emot dina egna måsten och borden, och agera tvärtemot hur du vanligtvis skulle göra. Det kan kännas obehagligt i stunden men ju fler gånger vi tränar på att stå upp för oss själva och sätta gränser mot andra, desto mindre blir obehaget. Det kan också leda till att vi känner oss stolta över oss själva och stärker vår självkänsla.
Ofta är det klokt att gradvis träna sig i att sätta gränser. Börja med de personer och situationer som är lättast och gör det stegvis svårare. Det kan handla om att börja med att säga nej till din sambo eller dina vänner när det är något du inte vill göra, och att efter en tids träning göra samma sak med din svärmor och andra släktingar.
Lycka till!
