Så överlevde jag en vecka ensam i skogen
Erika Kits Gölevik om vad hon hade med sig – dit och därifrån
Jag var rädd för ensamheten men har aldrig känt mig mindre ensam.
Jag vill dela några rader från när jag bodde i skogen en vecka.
Ensam. Men med mer kontakt än någonsin tidigare.
Förra veckan skrev jag om att älska sig själv och om hur jag – i jakt på känslan – drog till skogs.
Jag vill jag dela mina anteckningar från den veckan.
För jag tror, såhär i retrospekt, att det faktiskt att var i skogen jag fann den.
Kärleken.
”Godmorgon.”
”Hej.”
”Hur mår jag i dag?”
”Bra faktiskt.”
Bra faktiskt. Det var bra faktiskt. Väldigt. Bra!
Att välja att vara ensam i skogen en vecka klingade olika hos folk. Reaktionen när jag berättade om mina planer var allt från ”eh, varför?”, till ”coolt” eller ”åh nej ta hand om dig”, "shit vad jag blir avis”.
Ja och så mamma då: ”Men Erika hur ska du göra? Har du tänkt på allt? Tänk om något hääänder!” (Fast en mycket längre och mer detaljerad version, så som mammor gör.)
Men det var nog det – att saker hände, på både insidan och utsidan – som var grejen.
Att stå strippad mitt i det som hände och lita på mig själv.
Att vara mitt eget sällskap när jag gick fyra timmar vilse.
Att fostra mig själv när jag vaknade av att en rot glödde (yes: tänk jord, rötter, eld, skog – kombinera) och att lugna mig själv när jag sedan tillbringade en mörk, skamsen och stressad natt med att ligga på knä i pyjamas och gräva bort all varm jord under och runt rötterna och den raserade eldstaden.
Saker hände. På riktigt. Och jag klarade det. På riktigt! Och den känslan var bra. Faktiskt.
Det är svårt att sammanfatta mina dagar i skogen. Jag kan redogöra kring det praktiska (se nedan) men om jag ska vara uppriktig känns det som futtiga detaljer i periferin.
För när det kommer till upplevelsen har jag – fast jag är rädd att pompösa ordval ska överskugga det sköna och enkla – svårt att inte prata om Gud.
Men det var precis så det var: Storslaget och självklart på samma gång.
Jag tror att jag – och kanske många med mig? – ofta längtar efter något mer.
Något större, närmre, intimt och intensivt.
Det där vi inte riktigt kan sätta ord på men som får oss att jaga kickar i olika former.
Vi vill utvecklas, bli starkare, friskare, gladare, djupare, smalare, mera zen, mer troende eller vassare feminister, humanister, vokalister – you name it!
Och jag insåg nog där under min nästan nedbrända tall, att det jag sökt inte kan fångas, men bättre – har funnits här hela mitt liv och väntat på att jag ska hitta tillbaka.
Allt jag behöver göra är att vara.
I det som är.
Låta saker ta tid så att livet ryms.
Långsamhet. Om jag får välja en sak att plocka med mig från skogen så är det den. För i ingenting finns allting och i långsamheten finns plats för alla delar av mig, även de jag som barn la åt sidan till fördel för de sidor som är mer framåt, kul och spännande.
Jag tror att jag har längtat efter mig, jättemycket. Nog så mycket att det är den längtan som de senaste åren ömsom viskat ömsom vrålat och drivit mig till allt från att byta jobb, starta träningsrevolution och separera.
Och när jag satt där med bara mig själv var det som att jag för första gången vågade erkänna: Jag gjorde det här för dig Erika. Allt var för dig, för att du behövde det, du behövde mig och jag bestämde mig för att finnas där.
Det erkännandet var nog mitt första steg mot att förstå hur det känns att älska sig själv – på riktigt.
Och det förändrar allt!
Praktisk redogörelse till mamma:
Dag 1.
Gick vilse jättemycket. Grät lite. Hittade kantareller och tänkte att jag säkert kan lära mig något av att ibland blir det inte som man tänkt sig och då kan man sova under vilken gran som helst. Hittade dock rätt till slut.
Dag 2.
Flyttade mitt läger cirka 500 meter för att jag ville ha morgonsol. Bar också oseriöst mycket sten för att kunna bygga en eldstad. Värsta bra styrketräningen. På natten fick jag ”shit jag bränner ner hela skogen" panik och raserade den nybyggda eldstaden. Då längtade jag efter dig, eller… nej, nu ljög jag. Jag längtade efter en man. Alltså inte för grävarbetet, jag är stark hallå, men efter någon som kunde värma mina händer, hålla om, andas i min nacke och viska att jag är bad ass.
Dag 3.
Var skitsur. Sov. Grät. Byggde ny eldstad och åt kokt potatis bara.
Dag 4.
Var bäst. Eldade som en master. Gjorde god mat med kantareller och lingon.
Dag 5.
Ville absolut inte åka hem och ville verkligen åka hem – samtidigt. Badade och tvättade håret i sjön. Kände mig som ett skogsrå men såg ut som en förvildad skogshuggare (insåg jag när jag såg mig i spegeln på Sibylla på vägen hem).
Mat jag hade med mig:
Havregryn, havremjölk (baristaversion = piffar vilken gröt som helst), torkad frukt, en apelsin och ett äpple per dag, en kaka mörk choklad som skulle räcka hela veckan (räckte två dagar), linser, lök, vitlök, potatis, morötter, hela mitt kryddskåp (det var overkill och tungt att bära, men jag gjorde goda grytor), kokosolja, honung, te på kokat sjövatten.
Utrustning jag hade med mig:
Yxa, kniv, pressening (fungerade som tak), sovsäck, yogamatta, fårskinnsfäll, dagbok, first aid kit, neccessär med basics som tandborste, schampo osv, ansiktsmask, kroppsskrubb, fotfil (jag tänkte att nu i skogen kommer jag ju ha tid), tändstickor, arbetshandskar, ullunderställ, ullsockor, tjocka vantar och mössa till natten.
Jag lärde mig:
Att göra granris-säng.
Att göra eld.
Att under granar är det alltid torrt så sov där eller under en pressening.
Att det är varmt, mysigt och smutsigt att lägga stenar från eldstaden bredvid kudden när man ska sova.
Att inte underskatta uttrycket ”många bäckar små” när det handlar om att packa och spara vikt.
Att jag känner mig skyddad av mörker.
Att skogen är min favoritplats!
Läs och titta-tips:
Jag hade med mig en go pro under veckan och gjorde det här reportaget där jag även intervjuar Markus Torgeby som bodde i skogen i fyra år.
https://tv.traningsrevolution.se/programs/sovaute_fullepisode_revolutionstv_2020mp4-5905f6
SVT har gjort en superfin dokumentär om Markus och hans familj. Rekommenderas varmt.
https://www.svtplay.se/video/32626835/loparens-vag
Markus och Frida Torgeby har gjort boken Sova ute. Proppfull av inspiration, men också praktiska tips och råd.
