Jag väntade på att en superhjälte skulle rädda mig
Erika Kits Gölevik: Jag gav upp drömmen. La ner Disney. Då hände det verkligt sagolika.
Varje gång jag kollar min egen profil på Tinder står det att jag är mindre än 1 km bort. Men jag har börjat misstänka att det är en bugg.
För det är ju då jag är som längst bort från mig själv!
Låt mig förklara denna, pinsamt självupptagna jag vet (please do not judge), aktivitet. Det verkar nämligen vara så att i samma stund som det dyker upp en person som är verkligt intressant går mitt fokus från att vara "Tycker jag om vad jag ser?" till "Tycker hen om vad hen ser?
Det tar emot att skriva det här i nu-form. Fingrarna far över tangentbordet och letar efter ord som ska få det att låta lite mer... värdigt?! Ni vet typ; "Jag brukade vara såhär, men sen gick jag i terapiiiii, kom ut på andra sidan och nu är jag fri från mina demoner och en hel människa".
Men tyvärr, jag kan vända, vrida och lyfta på varenda sten i min uppväxt – det här händer fortfarande och jag tänker att när det gäller en kvinna som är uppväxt i Barbiegenerationen och som var ung vuxen när Hugh Grant och hans vipplugg var som allra hetast, behöver vi vara förstående inför det faktum att det här är djupt rotande mönster.
Jag är helt enkelt en sucker för klassisk på tv-romans och för den som väntar på att bli kysst av en prins gäller det att hålla sin egen persona intakt.
Kanske är det Joakims fel. Han som avslutade skolmusikalen med att kyssa mig på riktigt i stället för sådär bortvänt från publiken och på låtsas som vi hade repeterat. Jag gick i åttan, det var min första kyss och jag visste i samma stund att mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen. Nu skulle allt bli som på film och jag skulle förbli älskad i nöd och lust.
En oskuld och några ligg senare var den drömmen över, men nu visste jag att det var sant som sagan sa: Prinsar fanns! Och jag förväntade mig inget mindre än en uppföljning i samma anda.
Kanske skulle nästa drömprins komma åkande i en limousin, spela opera på högsta volym, ställa sig upp i takluckan, sträcka en bukett rosor mot mig och ropa ”Erika! Prinsessan Erika, kom ner.” Och jag skulle släppa ut mitt hår, möta honom i mitten av brandtrappan och se fantastisk ut endast iklädd en stor herrskjorta. Sedan skulle vi förenas i en kyss och aldrig låta varandra gå.
Det blev inte riktigt så. Heller. Men universum har tilldelat mig smarta, roliga och snygga män med vackra händer och stor ... (skoja!) så jag har varit nöjd, tacksam och framför allt – kär. Jättekär!
Faktum är att männen i mitt liv har gjort mig så uppfylld att jag knappt kunnat äta.
Men så en dag för ett tag sedan slog det mig: Jag vill inte längre bli uppfylld. Jag vill att livet ska kännas fylligt!
Kanske var det för att mitt romcom-hjärta var kantstött. Kanske var det allmän trötthet.
Eller var det tanken på vintern, elpriser, SD och krig? Jag vet inte, men något i mig ville inte mer.
Gav upp drömmen. La ner Disney.
Och här händer det verkligt sagolika.
För i samma stund som jag slutade vänta på att en prins skulle glida in i mitt liv och älska mig så smög den sig på: Självkärleken!
När jag förstod att en superhjälte inte skulle komma och rädda mig, började jag hålla min egen rygg.
Jag stod kvar!
Mycket, mycket närmre än 1 kilometer bort.
Jag vill att livet ska kännas fylligt!
Och den mest avgörande ingrediensen för den känslan verkar vara: jag.
